På skidhemmet i Tärnaby har de förstått att framgång byggs av gemenskap. Efter en allvarlig skada är Susanne Jakobsen på väg att få sitt genombrott.
Hennes fem år äldre storebror gick här. Roligt, bra träning och mycket träning, var hans betyg. Susanne Jakobsen tvekade inte att också söka till alpina linjen i Tärnaby.
– Vi är som en liten familj. Det har jag alltid hört om Skidhemmet. Och precis så är det.
Susanne bor på elevhemmet, med den mest typiska Tärnabyutsikten: sjön Gäutan, Ryfjällstoppen (1206 m ö.h.) och det lägre Björkfjället. När vi träffas är det några veckor sen skidhemmarna åkte skridskor mitt i vyn. Nu ligger snön. Om en stund färgar förmiddagssolen himlen i rosa pärlemor.
Det är fjärde året för Susanne och nu går det bra igen. Hela årskurs tre kunde hon inte tävla efter ett avslitet korsband. Just innan hade hon placerat sig bättre än någonsin i slalom.
– Jag minns att jag ringde till mamma. ”Det är kört nu”, sa jag.
Med flera månaders rehab före operation kunde hon börja träna igen snart efter.
– Jag fysade, körde rehab och pluggade på egen hand hemma i Boden. Det var ju jättebra att göra bort no, svenska och engelska. Det är skönt att själv kunna styra hur fort man gör klart kurserna. Nu har jag ju mer tid att vara i backen och träna.
Och nu, nu är hon tillbaka. Alla de första fyra tävlingshelgerna efter skadan har Susanne kommit på pallen i slalom.
– Tränaren sa ”nu ska du ta det lugnt och ta dig ner”. Så jag stressade inte och gjorde inga misstag. Det är dem man förlorar på.
– Vi tar del av varandras framgångar. Det är kul och en bra gemenskap. Alla accepterar alla …
För många har Skidhemmet ”alltid funnits i Tärnaby” (sedan 1977). Fem dagar i veckan serveras frukost, lunch och middag. På helgerna lagar eleverna ofta middag tillsammans hemma hos någon. När de inte är iväg på tävling. Skolhuset rymmer lektionssalar, eget gym och ett rum med cyklar och roddmaskiner. Strax utanför ligger Anjabacken. De har nära till allt, också till varandra.
– Vi tar del av varandras framgångar. Det är kul och en bra gemenskap. Alla accepterar alla, ingen säger något om man går i underställ hela dagarna. Vi lever och reser och tävlar ihop.
Kristoffer, Susannes brorsa, har fortsatt på FHSK Alpint, den eftergymnasiala utbildningen här. Susanne vill fortsätta i hans pjäxspår. Inte minst eftersom Krille nu också tävlar i landslaget.
Text och foto: Pia Sjögren
